-

Igår var jag hemma hos Helena. Jag, Amanda och hon hade det jättemysigt. Vi åt massa godis, drack te och pratade strunt. Precis som man ska göra när man är tre tjejer som träffas och inte gjort det på länge. Efter ett tag satte vi på en film, Sound of music. Jag har aldrig sett hela, vilket jag skäms lite för. Det är ju en väldigt bra film. Jag förstår varför den blivit så stor. Men nu till rubriken. När de båda fick varandra där i slutet, då kände jag bara "ååååååååh ge mig en pojkvän!" Vilket jag också skrek/sa ganska högt. Varför är det så att man så gärna vill ha någon? Varför har vi detta behov, egentligen? Jag är riktigt, riktigt nöjd med mitt liv. Jag har många härliga vänner, en bra familj och jag har en sysselsättning. Ändå känner jag att jag inte är "hel". Det låter jäääätteklyschigt. Men så är det. I alla fall lite. Jag tror att jag vill träffa någon.

Nog om detta. I brist på dejter i min tillvaro så fyller jag tiden med annat. I fredags var jag först på jobbet, sedan på kör och därefter bar det av hem till Karro. Jag blev dock aningens förvirrad när jag skulle hitta dit. Först gick jag åt fel håll. Sedan gick jag ut genom fel dörr från ICA, och började gå på fel gata. Men till slut hittade jag rätt. Vi åt jättegod mat och hade jättemysigt. Plus att jag fick min dos av "idol"-tittande. Det behövdes. Jag lyckades hinna med sista roslagsbanan hem också, efter att ha åkt 4:ans sightseeing genom stan.

I går hände det inte mycket. Alla, eller många skrev högskoleprovet. Det gjorde inte jag. Men när Amanda och Helena skrivit klart och ätit middag åkte jag som sagt hem till Helena. Jag skulle ha träffat mormor igår, därav inga planer, men hon blev sjuk, så vi ska ta det nästa helg. Kanske. Idag är planen att kanske träffa Amanda igen. Hon pluggar i Uppsala nu, så det är inte jätteofta man träffar henne, då gäller det att passa på!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Dessa snyggingar hängde jag med igår!

//Amanda

 

 

 

 

//A

Nja, riktigt så vilse var jag inte, men självklart åkte jag vilse på Lidingö. Jag kom dit och allt gick som smort! Pappa skulle åka i lagom tid hemifrån så jag fick åka med ända till Ropsten där jag bytte till Lidingöbanan. Den är för övrigt som ett skämt i jämförelse med roslagsbanan. Kolla bara:

 

Kolla bara så mesig den ser ut jämfört med ståtliga roslagsbanan!

Roslagsbanan-lidingöbanan 1-0.

 

Som sagt, allt gick bra. Jag kom fram till AGA station. Bara namnet på stationen, vem kom på att den skulle heta så!? Det låter ju inte direkt muntert... I alla fall kom jag fram dit i god tid. Jag ringde till kontoret för att se hur jag skulle gå, hittade och allt gick som smort. Hela dagen flöt på bra, men när jag skulle ut och dela blev det ltie jobbigt. Jag cyklade fel, vilket jag upptäckte i mitten av världens härligaste nedförsbacke. Jag var tvungen att dra cykeln upp för en brant, lövtäckt backe med 64 kg i cykeln och gravitationen som ständigt motarbetade mig. Det var tugnt. Men tillslut kom jag fram till rätt ställe och väl där gick allt bra igen. När jag skulle hem fick jag ett annat problem. Jag tänkte att jag skulle cykla en väg som jag var säker på. Bara det att den var på fel sida av järnvägen. Alltså var jag tvungen att korsa spåret. Sagt och gjort korsade jag det vid första, bästa övergång. Bara det att det är lite knepigt att komma imellan med en cykel som är något bredare än en vanlig cykel. Så jag fastnade. Sedan drog och slet jag lite. Då lossnade den. Men jag hann få lite panik där.... Inte så kul att sitta fast där och behöva förklara det för de på kontoret.

 

Allt som allt hade jag en ganska lyckad dag på Lidingö. Det var ett trevlgit kontor, ett ännu trevligare område och jag skadade mig inte. Sedan jag kom hem har jag städat lite, bakat en kaka, ätit middag, duschat och snart kommer Jennifer hit. Det ska bli myyys.

 

Vi hörs!
//Amanda

 

Jag hoppas ni ursäktar den bedrövliga kvalitén på bilderna, men det är svårt att fota sigsjälv i spegeln när det är halvmörkt i rummet. Anledningen till att jag överhuvudtaget hade uniformen hemma var att jag, som sagt, jobbade på Lidingö idag, och jag tog med mig mina kläder dit, om-ifall-att de inte skulle ha några kläder där. Man vill ju inte gå miste om chansen att dela ut post i långkalsonger och shorts!

 

//Amanda

Jag har inte så mycket att göra. Jag har kommit på att man får så oändligt mycket mer fritid när man inte har några läxor att göra. Det finns helt plötsligt oceaner av tid att göra annat på. Som att titta på TV, skriva låttexter, vara inne på msn, gå in på facebook, städa.... Tiden finns! Helt fantastiskt.

Igår var jag på EGO-bar, på en komikerkväll kallad Komikaze. En (jag hatar att säga det) före detta klasskompis skulle uppträda. Jag har varit och sett på honom tidigare, men jag tyckte att han var bättre igår, även om kvällen i det stora hela inte var lika bra som förra gången. Senast jag var där höll alla väldigt hög nivå. Nu var det bara några som stack ut. Resten var ganska tråkiga.

Jag tycker så synd om stå-uppkomiker som misslyckas med att vara roliga. Det får mig att må dåligt och nästan börja sympatiskratta, bara för att de ska känna sig lite bättre. Några sådana var det igår. Stackarna. 3 minuter måste ha kännts som världens längsta tid när man står ensam på en scen och försöker vara rolig, men ingen skrattar.

And that's all I had to say about that!
//Amanda

När jag precis slutat idag ropade Sisell, min chef, på mig. Han undrade om inte jag kunde åka till Lidingö och jobba där imorrn. Jag är nämligen inte inbokad på jobb på "113" (eller Vasastan, om ni vanliga, dödliga inte kan era postnummer). Först tänkte jag bara "nej!". Det tar hundra år att åka till Lidingö. Men sedan kollade jag upp det. Det tar faktiskt bara typ en timme. Så då tänkte jag såhär "få pengar, och jobba, eller inte få pengar och vara hemma?". Valet blev ganska enkelt. Så imorrn, klockan 10 börjar jag på Lidingö. Vi får väl se hur det går!

Later!
//Amanda

Igår skrev jag två blogginlägg. Men bara ett publicerades. Det andra sparades i utkast, men inte ens hälften av det jag skrivits sparades. Och nu kom jag såklart inte på vad jag hade skrivit för intelligenta saker. Sånt gör mig lite sur. Men bara lite.

I lördags skickade jag in min ansökan till "Université Lumière Lyon 2" i Lyon. Om allt går vägen åker jag iväg i januari. Det enda jag egentligen behöver fixa nu är boende. Sedan är det bara att vänta, och hålla tummarna. Jag hoppas verkligen att jag inte skickade in min ansökan för sent! Jag bör kanske tillägga att de kör på systemet "först till kvarn..." vilket gör mig lite nervös. Men, sista ansökningsdag är inte förrän 4 november, så förhoppningsvis gick det vägen.

Det enda lilla problemet var att de ville ha en summa pengar för administrativa kostnader. "Jaha" tänker ni nu, "men det är väl bara att betala via internet och använda sig av deras kontonummer?". Nej, så är det inte. Vi är i Frankrike. Där är man lite efter i utvecklingen. I Frankrike använder man sig nämligen fortfarande av checkar. Just det, checkar. Jag vet knappt hur en check fungerar. Jag har aldrig sett en check. När jag läste detta ringde jag till SEB, min bank. Där fick jag veta att de kunde fixa en sådan check till mig, mot en betalning på 200 kronor. Usch, då tänkte jag, men insåg att jag inte hade så mycket till val. Sedan åkte mina föräldrar iväg till en 50-årsfest där pappa träffade sin gamla kompis Pieter. Pieter har ett hus i Frankrike som han ofta brukar besöka. Eftersom han är där så mycket så har han franska checkar. När han fick höra om mitt lilla problem erbjöd han sig att hjälpa mig, och skriva ut en check åt mig. Yippi! Problemet löst! Nu ska han posta den på onsdag när han kommer till Frankrike, så checken och mitt brev borde komma fram ungefär samtidigt. Tack Pieter!

Nu är det ganska sent, så jag ska krypa ner i min varma, sköna säng. I morgon ska jag träffa Elias, för jag är ledig! På kvällen ska jag på standup. Det blir kul!

Later!
//Amanda

Nu har jag inte bloggat på en hel vecka, nästan. Fy skäms Amanda!

Jag känner att jag måste berätta en sak. Jag har varit lite ung och dum för omväxlings skull. Jag gav mitt telefonnummer till en helt okänd människa. Japp, du läste rätt. JAG gjorde så. Hela historen kommer här:

Det är torsdag. Jag delar ut post som vanligt. Denna dag är jag på de höga nummerna på Rörstrandsgatan. I en av portarna möter jag en kille från SDR, svensk direktreklam. Jag hälsart glatt och springer vidare. Några portar senare kommer han ikapp mig igen. Jag hälsar ytterligare en gång och garvar lite åt att vi springer på varandra hela tiden. Han säger "you are very fast". Jag svarar "thanks" och börjar gå. Han säger "wait! Please". Jag stannar. Han: "what's your name?" Jag svarar: "I'm Amanda, what's yours?". Han svarar "I'm Moses". Jag säger "Hi" och börjar gå. Han säger "please!" Jag vänder mig om. Han säger "can I have your phone number?" och räcker samtidigt fram sin telefon mot mig. Jag kommer mig inte för att säga nej utan knappar in mitt nummer.
Samma dag får jag ett sms som säger någonting i stil med "Hi Amanda, How was your day? I'm so happy to have you as my friend. Much regards. Moses".

Nästan varje dag sedan jag träffade honom har jag fått ett sms i samma stil. Ibland har han både ringt och smsat. Telefonsamtalen handlade alltid om samma sak. Att vi måste "arrange to meet". Till slut gav jag upp. Jag tyckte egentligen att hela situationen var lite småjobbig och önskade mest av allt att jag inte givit honom mitt nummer, men gjort var gjort. Jag och Karro träffade honom i tisdags för att fika. Det var ungefär så stelt som man kan tänka sig. Efter att han försökt bli tillsammans med mig, men jag nobbat honom och förklarat/ljugit (dålig människa, jag vet) att jag hade en pojkvän, så försökte han samma sak med Karro. Hon kom sig inte för att säga att hon hade pojkvän, så hon drog till med att hon inte behövde en pojkvän just nu och vägrade ge honom hennes nummer. Det var bra gjort tycker jag. Så, nu vet ni historien om min kenyanska brevbärarvän. Sedan i tisdags har jag bara fått 2 sms och han har ringt 3 gånger, vilket är en klar minskning jämfört med tidigare. Han kanske inte tyckte att vi klickade. Jag hoppas det i alla fall.

Detta inlägg förklarar nog mitt förra inlägg ganska bra. Jag funderade litegrann över hur man gör i Kenya för att få vänner och hur fort man blir "great friends" där jämfört med här. För enligt honom är han och jag "great friends" nu, och vi har bara träffats två gånger, varav en av gångerna inte ens räknas.

Over and out
//Amanda

I helgen har jag inte gjort många knop, som man skulle sagt på sjön. Men det var en bra helg ändå, måste jag säga. I går fyllde min kära pappa år och han fick en grytvante som jag sytt ett guldankare på, för er som varit nyfikna på vad jag köpt till honom. Han blev glad. Tror jag. Temat för årets paket verkade vara kökssaker, förutom grytvanten fick han ett hemmagjort grytunderlägg av Astrid, en knivslip och en knivförvaringssak. Sen fick han i och för sig också konsertbiljetter och en bok, men kökssakerna dominerade helt klart.

Farfar kom på middag på kvällen och sedan var det tänkt att jag skulle ut, men jag struntade i det och var hemma i stället. Jag var verkligen inte taggad och dessutom kändes det lite som fel sällskap. Inte för att det är något fel på människorna utan för att de inte direkt har samma idé om vad som är en lyckad kväll ute som jag har. Jag var oerhört snäll mot min syster och skjutsade henne till/från en tjejmiddag i Sollentuna. Och så tittade jag på fotboll, men det behöver vi inte prata om.

Idag skulle jag gått på "Fame" men det blev inte av. Vi ska ta det senare i veckan, hoppas jag! Jag vill verkligen se den, och det skulle verkligen vara grymt att se den på bio. Hoppashoppashoppas.

Jag har tänkt på en sak. Eller, jag tänker på många saker, men särskillt en sak har funnits i mitt huvud ett tag. Jag har tänkt på det här med olika kulturer. I Sverige, generellt sett, är det ganska svårt att bli kompis med någon. Det krävs att man umgås en del innan man kan säga att man är kompisar. Men i andra kulturer, har jag fått intryck av i alla fall, är det inte så komplicerat. Där träffar man en person, pratar lite och vips! Helt plötsligt är man kompisar. Det är lite främmade för mig. Men jag kanske bara är för stel och svensk? Eller, hur känner ni? (mina 5 läsare?)

Nu är det way past bedtime, klockan ringer 5.25 i morgon.
Over and out
//Amanda

Sverige förlorade. 1-0. Vinst Danmark. Bläis, är vad det är, men egentligen inte så oväntat, i alla fall inte för min del. Jag sa redan för två veckor sedan att jag hoppas att jag inte har rätt, men jag tror att det inte blir något VM i år. Sedan blev jag lite mer positiv, men nu är jag negativ igen. Vi kan ju alltid hoppas på att Portugal förlorar både mot Malta och Ungern, men....ja, ni hör ju hur det låter.

Matchens tråkigaste var i alla fall när Sebastian Larssons mål inte räknades. Den var inne och Zlatans inlägg var bra, bollen var ju i luften, vad är problemet? Äsch, nu glömmer jag detta och går vidare. Det får bli VM ett annat år i stället. Med ett spel som kanske kretsar runt lite fler än en spelare, och som fokuserar på att göra mål i alla matcher.

Over and out
//Amanda

Det nästan spritter i mig. Jag har en såndär lyckokänsla i kroppen. Det är härligt! Anledningen är egentligen att det börjar ordna upp sig så smått med hela "åka-till-Frankrike-"projektet. Det känns i alla fall så nu. Jag har fyllt i min ansökan, kopierat mina gymnasiebetyg (översatta till engelska), beställt uppgifter ur folkbokföringen (på engelska) och nästan fixat resultat från tester i franska (med internationell jämförbarhet). Det känns i alla fall som att jag har koll på läget, vilket är riktigt skönt. Jag kan egentligen inte göra så mycket mer förrän på måndag när jag förhoppningsvis får svar på två av mina sista frågor. Tänk om det faktiskt blir av! Fasiken vad kul det skulle vara! Men, jag vågar fortfarande inte hoppas för mycket. Bara lite.

Idag fyller min pappa år. Det firade vi i morse med skönsång (eller inte) och paket. Ikväll kommer farfar hit på middag, och jag och Astrid har bakat kladdkaka dagen till ära! Jag gav honom en svart grytvante som jag sytt ett guldankare på. Det blev lite roligare då, tyckte jag.

Annars har inte så mycket hänt i mitt liv. Jag träffade Jennifer i torsdags och igår bjöd jag in migsjälv hos Jenny. Det var riktigt mysigt! Vi såg bland annat på 80-talsfilmen "girls just want to have fun" med Sarah Jessica Parker i huvudrollen. Den var väldigt bra, tycker jag. En riktig må-bra film! Rekommenderas varmt till er som ännu inte sett denna fantastiska film!

Nu ska jag städa mitt rum och lyssna på Fleet Foxes. Här kommer en av deras låtar! Ignorera videon och lyssna bara på musiken. Det är riktigt bra!

 

Later!

//Amanda

Idag och igår har jag inte jobbat, för omväxlings skull. Det var nog bra för mig tror jag, inte för att jag håller på att bli utbränd, verkligen inte, men för att det var en del saker jag var tvungen att ta tag i. Nu har jag äntligen kommit igång på riktigt med frankrikeprojektet. Jag ska (hoppas jag jättemycket) till Lyon. På franska institutet, där jag var idag, träffade jag en väldigt trevlig men aningens förvirrad tjej som heter Morgane. Hon kom hit för bara två veckor sedan, så hennes förvirring var befogad. Förhoppningsvis menade hon allt hon sa, vilket jag tror hon gjorde, och i så fall så kommer allt att lösa sig jättesnart. Det känns så skönt. Annars har jag köpt present till min pappa som fyller år på lördag, läst fantastiska mängder information om universiteten i frankrike och varit på Sportex. Det sista inte för att jobba utan för att skriva på något papper om att jag jobbat där i söndags.

Igår var jag, Miriam och Karro på Mose backe för att titta på Sallys garage. Två av bandets fyra medlemmar hade jag musik med hela gymnasiet, så det var därför vi gick dit. De spelade rätt kasst faktiskt. Jag tror att det blev några öl för mycket innan spelningen och lite för få rep... kombinationen var inte jättelyckad, men kvällen räddades ändå av ett besök på Café 60. Jag gillar verkligen det cafét! Vid halv 1 i natt kom jag hem, så sent har jag inte varit ute på en vardag sedan studentskivstiderna. Kul var det i alla fall!

Later!
//Amanda

Jag gnäller en del. Det är egentligen inte alls synd om mig. Jag bor i en välbärgad förort till Stockholm, på 20 minuter är jag inne i stan. Jag har jobb. Jag har en så kallad "balanserad" familj. Jag har vänner och ett socialt liv. Det enda som ibland smärtar mig är när jag skadar mig, klantar mig, bråkar med vänner eller allmänt när livet drabbar mig. Men sådant händer alla. Det finns många som har det mycket värre än vad jag har det, men som inte tycker synd om sig själva alls.

Jag tror att det hela handlar om att man aldrig är nöjd. Det är det hela vårt i-landssamhälle kretsar runt. Vi har egentligen allt det vi behöver för att vara nöjda så länge vi har tak över huvudet, någon att tycka om och tillräckligt med pengar för att inte svälta ihjäl. Ändå är det en konstant missnöjdhet som vilar över oss. Är det inte vårt utseende det är fel på så är det vår chef som är dum. Är det inte chefen så är det relationerna som spökar. Är det inte relationerna så är det kompisarna och är det inte kompisarna så är det skolan eller någonting annat lika trivialt som gör att vi inte känner oss helt tillfreds med oss själva. Märk väl att jag pratar om "oss" och "vi". Alltså erkänner jag att jag också har dessa så kallade "problem".

Egentligen borde vi vara nöjda. Men det är vi inte. Varför? Jag är modern, och skyller allt på media. Vilket delvis kanske stämmer, men det är långt ifrån hela sanningen. Jag tror att det välfärdssamhälle vi lever i är konstruerat så. Vi får lära oss från en tidig ålder (i alla fall många av oss) vad vi ska sträva efter genom både verkliga och fiktiva förebilder. Denna strävan går lite överstyr och vips så sitter vi här, upp över öronen dränkta i i-landsproblem som egentligen inte betyder ett smack i ett större perspektiv.

Förra sommaren träffade jag en tjej från Filippinerna. Hon var ledare på min spåkresa och hade bott i Frankrike i 2 år. Jag frågade henne vilka de största skillnaderna var mellan Europa och Filipinerna. Hon svarade att den största skillnaden var att folk verkade mycket mer nöjda i Filipinerna än här, i Europa. Trots att många inte hade mat för dagen så var de ändå mer tillfreds med sina liv. De levde en dag i taget och levde för dagen.

Detta fick mig att tänka till lite. Därför sitter jag här och skriver ett förhållandevis djupt blogginlägg. Jag ber om ursäkt för eventuella felaktigheter och generaliseringar, och ursäkten består i att jag varit igång sedan 5.25 i morse. Alltså är 22.20 sent för mig.

Later!
//Amanda

...ja nu ska även jag skriva ett inlägg om Anna Anka. Jag läste denna intervju med henne, intervjuad av Alex Schulman. Jag vet inte riktigt vart jag ska börja i alla tokigheter hon säger, så jag säger bara en sak: hon har mer än bara otur när hon tänker...

...eller är det i själva verket planerat? Hon vet kanske vad som provocerar svenskar, och hon kanske vill bli känd i Sverige. Hon kanske inte har mer skam i kroppen än så. Hon kanske inte har någonting emot att alla mer eller mindre hatar/starkt ogillar henne, så länge de vet vem hon är. Hon kanske lever efter principen "all publicitet är bra publicitet"...eller?

Japp, idag har jag haft sovmorgon. Vaknade av Astrod och Eva vid halv elva och tänkte att det är en ganska lagom tid att gå upp. Sedan blundade jag och vips var klockan elva. Men skönt var det! Det är när man inte får sova längre än till 5.25 som man inser hur skönt det är att få sova hur länge man vill.

I torsdags skulle jag börja sju som vanligt. Jag ställde klockan och la mig, halft mörbultad efter ett hårt skivstång/kondition pass, ner i sängen. Jag somnade innan huvudet nådde kudden. Sedan sov jag som en stock. Hela natten. Jag bara sov och sov. Klockan ringde. Jag har inget minne av att jag vaknade eller att jag stängde av den. Jag sov. Tio minuter innan jag börjar kommer Eva-Stina in i mitt rum och säger "Amanda, klockan är nästan sju". Jag svär, och innan jag ens fått bort morgonknarret i rösten ringer jag till jobbet och meddelar att jag försovit mig. Trots att jag försov mig 1,5 timme så var jag ändå bara en timme sen till jobbet. Effektivt av mig? Japp, det var det!

Jag lyckades bli inlåst igen igår. "Vad är det med denna tjej och att bli inlåst?" undrar ni säkert nu. Ja, jag vet inte. Jag tror att jag försöker göra alla fel man kan göra och sedan vara klar med det. Men den här gången var det inte mitt fel, övergården hade tydligen haft inbrott förra veckan och därför bytt koden man behövde för att komma in igen utan att meddela brevbäraren. Så där stod jag en stund, tills en snäll kille kom och låste upp och informerade mig om den nya koden. Så nu har jag:

- Fastnat i en hiss
- Blivit utelåst/inlåst på en konstig gård
- Blivit inlåst på en övergård
- Stukat ena foten och en vecka senare vrickat den andra
- Vält cykeln
- Ramlat på ett övergångsställe.

Vad mer kan gå fel? Nu tycker jag att jag har gjort de flesta dumma sakerna man kan göra. I vilket fall som helst, nog pratat om jobbet, nu vill jag berätta om helgen! Jag ska på ostkväll ikväll. Det kommer bli jättemysigt. Enda kruxet är att jag inte är världens största fan av ost. Men det löser sig, jag ska ta med någonting som jag bakat. Kanske en äppelkaka?

Later!
//Amanda

Idag har jag tagit mig i kragen. Eller, det började egentligen i lördags när jag lagade ett par byxor som jag tänkt laga i flera veckor. Sedan fortsatte jag starkt med att kolla upp alla möjliga och omöjliga (bokstavligt talat) franska hemsidor, allt för att försöka bli lite klokare på hur det franska systemet för utländska studenter fungerar. Till slut kom jag äntligen på att studera.nu kanske har lite hjälp åt mig. Detta var efter det att jag blivit så snurrig av alla universitetstermer på franska att jag längtade efter en svensk hemsida. I vilket fall som helst har jag nu hittat franska institutet, som finns här i Stockholm, och dessutom skickat iväg ett mail (på franska!) till dem. Det känns bra, förhoppningsvis är de snabba och svarar snart! Jag längtar efter att ha allt bokat och klart så att jag kan börja se fram emot januari i stället för att känna mig stressad över att jag inte bokat och januari bara är 4 månader bort.

Det är väl ungefär så produktiv jag varit hemma. På jobbet var jag också produktiv och satte upp ett mål för migsjälv att vara inne på kontoret igen senast klockan 3, vilket innebar att jag skulle dela rundan på runt 3 timmar, inte helt omöjligt, men ändå lite utmanande eftersom jag aldrig delat just denna runda förut, vilket ökar risken för att man går vilse/fel med mera. I alla fall så skulle jag ha lyckats uppnå målet om jag inte blivit inlåst. Just precis, inlåst. Fail, tänker ni nu, och ja, det var det. Så här var det:

Jag var på Odengatan 46. Där finns en övergård som ska ha post. Jag går ut ur gathuset, över gården och in i gårdshuset. Delningen går som på dans men sedan när jag ska ut igen så kommer jag inte in i gathuset. Jag är fast på gården. Jag ser en "exit" skylt på en dörr som verkar gå ner i källaren. Perfekt tänker jag och går ner. Jag går genom en mörk gång och upp för en ny trappa. Jag tänker att nu borde jag kunna komma ut. Jag låser upp en dörr och fortsätter. Sedan kommer jag ut, men på en ny innergård, som man inte kom ut från. Ajdå tänkte jag, försökte komma ut och insåg att det inte gick. Det hela slutade med att jag fick ringa till kontoret som skickade Simon att låsa upp för mig. Han visade mig hur jag skulle kommit ut, genom att ta en annan dörr (som var rätt uppenbar när man såg den...) till höger om dörren jag gått igenom. Sedan kallade han mig sopa och gick.

Min enda tröst (?) är att det var en annan vikare som inte heller kom ut från samma port. Det som gör att jag inte är så tröstad av det är att jag skrattade jättemycket när jag fick höra det. Skrattar bäst som skrattar sist, verkar det som.

I vilket fall som helst blev jag bara sinkad litegrann, så jag kom in typ 10 över tre i stället, och var glad ändå.

Over and out
//Amanda

När jag satte mig vid datorn var tanken att jag skulle kolla min viktiga mail jättefort. Jag har två mailadresser, en som är från när jag var typ 12 som är jättetöntig där jag får roliga mail, och en som är seriös där jag får tråkiga/viktiga mail. Sen skulle jag föra in Mikas nya skiva på min i-pod, och därefter stänga av datorn. I stället kollade jag min roliga mail också, loggade in på facebook, läste Karros blogg och sedan hamnade jag här. Så det kan gå.

Anledningen att jag hamnade här var ett helt fantastiskt inlägg i Karros blogg som fick mig att börja gråta, i alla fall lite. Hon skrev så fina saker, och jag är löjlig så kombinationen blir tårar. Här kan ni läsa inlägget.

I går träffade jag Karro, det var första gången jag var social med någon annan än min familj och mina arbetskamrater på länge. Det var skönt att få känna sig lite normal igen, inte som en utbränd, ständigt arbetande brevbärare. Nja, nu överdriver jag lite kanske, men den känslan finns där ibland, vid sådär två när man inser att man aldrig kommer att komma hem.

I vilket fall som helst har jag haft en bra dag idag. Jag fick ett trevligt distrikt (kungstensgatan, observatoriegatan och delar av upplandsgatan), hann dela klart all post till 6, och jag ramlade inte. Kort sagt, en bra dag.

Nu ska jag sova, vi hörs!
//A

Efter dödens vecka (dvs förra veckan) kändes det fantastiskt, otroligt skönt att faktiskt få sluta i tid idag. Jag blev klar med min runda i tid, hann göra returerna och slänga upp dem och dessutom nästan såsa lite på rundan och ändå sluta halv fyra. Kan det bli bätre?

Förra veckan var alltså dödens vecka, därav denna bloggtorka. Jag kom inte hem före halv sju någon dag på hela veckan. Tilläggas bör då att jag gick hemifrån mellan 6 och 7 varje dag... Anledningen till denna fantastiska mängt jobb var att det kom min ofantliga mängder post och att vi hade minst två sjuka hela veckan. Onsdagen var värst. Jag började 8 (tack och lov!) men jag började inte dela ut post förrän klockan blivit halv fyra! Alltså den tid jag enligt schemat skulle slutat. Sedan höll jag på till kvart över sex, kom in och hade en full cykel kvar, som jag helt enkelt inte hann dela ut. Inte så kul. Inte så bra för mitt självförtroende heller, man känner sig så dålig när man inte hinner klart. I vilket fall som helst var jag inte ensam om det. Det kändes skönt.

Nu har ytterligare en av mina kära vänner skaffat sig en blogg, Karro. (kolla Karro, jag gör reklam för dig utan att du ens har sagt någonting om att jag ska göra det!) En bra blogg, tycker jag!

Nu ropade pappa. Det visade sig att han fått min lön från s-post utan att jag märkt det. Han ville ha mitt kontonummer så att han kunde föra över mina pengar. Det fick han såklart, så nu är jag 330 kronor rikare. Fantastiskt!

//Amanda

Ibland är jag väldigt fantasilös, så jag kom inte på någon bättre rubrik än onsdag. Det får duga tycker jag, det är ju trots allt onsdag idag. Jag har jobbat idag också, jag fick nästan ett helt distrikt själv vilket gick bra, jag blev bara förvirrad lite ibland...

------

Och nu är det inte onsdag länge utan lördag, söndag om man ska vara petig, kolckan har passerat 12. Jag blev avbruten av min kära lillasyster som ville kolla på one tree hill med mig, vilket jag självklart ställde upp på. Det är inte mycket som går upp emot lite one tree hill!

Det är svårt att bestämma vem som är snyggast i pannlampa, jag eller Karro, men en sak är säker, det var praktiskt att ha dem!

 

Nu ska jag snart sova tror jag. Jag måste lägga mig i tid så att jag kommer upp i tid imorrn, annars kommer jag få en fantastisk måndag klockan 05.25....

Puss!

//Amanda

WOHO! Jag fick jobbet på city-mail, så nu är jag officiellt brevbärare! Jag började jobba i torsdags 07.00 i Vasastan, vilket innebar uppstigning typ 5 för min del... inte så kul när man är van vid långa härliga sovmornar, men vad gör man inte för att jobba? I vilket fall som helst kändes det riktgit bra efter första dagen. Till skillnad från jobbet på Sportex så känns det faktiskt som jag har en sportslig chans att lära mig allt jag behöver lära mig, vilket är fantastiskt. Jag jobbade torsdag och fredag förra veckan och nu tror jag att jag ska jobba hela denna vecka, men vi får väl se vad chefen säger.

Idag gick jag ett distrikt själv för första gången, tidigare har Sandberg, min upplärare, gått med mig, inte i samma uppgång men i närheten, men idag var jag helt själv, och jag klarade det! I alla fall till slut =)

I helgen var jag ääääntligen ute och seglade, det var nästan ett år sedan sist, eftersom jag lyckats pricka in att jobba varenda gång familjen bestämt sig för att åka ut och segla. Men nu så fick jag äntligen min efterlängtade tur ut på sjön, och det var härligt!

Här kommer lite bilder.