Det är inte synd om mig.
Jag gnäller en del. Det är egentligen inte alls synd om mig. Jag bor i en välbärgad förort till Stockholm, på 20 minuter är jag inne i stan. Jag har jobb. Jag har en så kallad "balanserad" familj. Jag har vänner och ett socialt liv. Det enda som ibland smärtar mig är när jag skadar mig, klantar mig, bråkar med vänner eller allmänt när livet drabbar mig. Men sådant händer alla. Det finns många som har det mycket värre än vad jag har det, men som inte tycker synd om sig själva alls.
Jag tror att det hela handlar om att man aldrig är nöjd. Det är det hela vårt i-landssamhälle kretsar runt. Vi har egentligen allt det vi behöver för att vara nöjda så länge vi har tak över huvudet, någon att tycka om och tillräckligt med pengar för att inte svälta ihjäl. Ändå är det en konstant missnöjdhet som vilar över oss. Är det inte vårt utseende det är fel på så är det vår chef som är dum. Är det inte chefen så är det relationerna som spökar. Är det inte relationerna så är det kompisarna och är det inte kompisarna så är det skolan eller någonting annat lika trivialt som gör att vi inte känner oss helt tillfreds med oss själva. Märk väl att jag pratar om "oss" och "vi". Alltså erkänner jag att jag också har dessa så kallade "problem".
Egentligen borde vi vara nöjda. Men det är vi inte. Varför? Jag är modern, och skyller allt på media. Vilket delvis kanske stämmer, men det är långt ifrån hela sanningen. Jag tror att det välfärdssamhälle vi lever i är konstruerat så. Vi får lära oss från en tidig ålder (i alla fall många av oss) vad vi ska sträva efter genom både verkliga och fiktiva förebilder. Denna strävan går lite överstyr och vips så sitter vi här, upp över öronen dränkta i i-landsproblem som egentligen inte betyder ett smack i ett större perspektiv.
Förra sommaren träffade jag en tjej från Filippinerna. Hon var ledare på min spåkresa och hade bott i Frankrike i 2 år. Jag frågade henne vilka de största skillnaderna var mellan Europa och Filipinerna. Hon svarade att den största skillnaden var att folk verkade mycket mer nöjda i Filipinerna än här, i Europa. Trots att många inte hade mat för dagen så var de ändå mer tillfreds med sina liv. De levde en dag i taget och levde för dagen.
Detta fick mig att tänka till lite. Därför sitter jag här och skriver ett förhållandevis djupt blogginlägg. Jag ber om ursäkt för eventuella felaktigheter och generaliseringar, och ursäkten består i att jag varit igång sedan 5.25 i morse. Alltså är 22.20 sent för mig.
Later!
//Amanda
Jag tror att det hela handlar om att man aldrig är nöjd. Det är det hela vårt i-landssamhälle kretsar runt. Vi har egentligen allt det vi behöver för att vara nöjda så länge vi har tak över huvudet, någon att tycka om och tillräckligt med pengar för att inte svälta ihjäl. Ändå är det en konstant missnöjdhet som vilar över oss. Är det inte vårt utseende det är fel på så är det vår chef som är dum. Är det inte chefen så är det relationerna som spökar. Är det inte relationerna så är det kompisarna och är det inte kompisarna så är det skolan eller någonting annat lika trivialt som gör att vi inte känner oss helt tillfreds med oss själva. Märk väl att jag pratar om "oss" och "vi". Alltså erkänner jag att jag också har dessa så kallade "problem".
Egentligen borde vi vara nöjda. Men det är vi inte. Varför? Jag är modern, och skyller allt på media. Vilket delvis kanske stämmer, men det är långt ifrån hela sanningen. Jag tror att det välfärdssamhälle vi lever i är konstruerat så. Vi får lära oss från en tidig ålder (i alla fall många av oss) vad vi ska sträva efter genom både verkliga och fiktiva förebilder. Denna strävan går lite överstyr och vips så sitter vi här, upp över öronen dränkta i i-landsproblem som egentligen inte betyder ett smack i ett större perspektiv.
Förra sommaren träffade jag en tjej från Filippinerna. Hon var ledare på min spåkresa och hade bott i Frankrike i 2 år. Jag frågade henne vilka de största skillnaderna var mellan Europa och Filipinerna. Hon svarade att den största skillnaden var att folk verkade mycket mer nöjda i Filipinerna än här, i Europa. Trots att många inte hade mat för dagen så var de ändå mer tillfreds med sina liv. De levde en dag i taget och levde för dagen.
Detta fick mig att tänka till lite. Därför sitter jag här och skriver ett förhållandevis djupt blogginlägg. Jag ber om ursäkt för eventuella felaktigheter och generaliseringar, och ursäkten består i att jag varit igång sedan 5.25 i morse. Alltså är 22.20 sent för mig.
Later!
//Amanda
Kommentarer
Trackback
