Fy på mig!
Nu har jag inte bloggat på en hel vecka, nästan. Fy skäms Amanda!
Jag känner att jag måste berätta en sak. Jag har varit lite ung och dum för omväxlings skull. Jag gav mitt telefonnummer till en helt okänd människa. Japp, du läste rätt. JAG gjorde så. Hela historen kommer här:
Det är torsdag. Jag delar ut post som vanligt. Denna dag är jag på de höga nummerna på Rörstrandsgatan. I en av portarna möter jag en kille från SDR, svensk direktreklam. Jag hälsart glatt och springer vidare. Några portar senare kommer han ikapp mig igen. Jag hälsar ytterligare en gång och garvar lite åt att vi springer på varandra hela tiden. Han säger "you are very fast". Jag svarar "thanks" och börjar gå. Han säger "wait! Please". Jag stannar. Han: "what's your name?" Jag svarar: "I'm Amanda, what's yours?". Han svarar "I'm Moses". Jag säger "Hi" och börjar gå. Han säger "please!" Jag vänder mig om. Han säger "can I have your phone number?" och räcker samtidigt fram sin telefon mot mig. Jag kommer mig inte för att säga nej utan knappar in mitt nummer.
Samma dag får jag ett sms som säger någonting i stil med "Hi Amanda, How was your day? I'm so happy to have you as my friend. Much regards. Moses".
Nästan varje dag sedan jag träffade honom har jag fått ett sms i samma stil. Ibland har han både ringt och smsat. Telefonsamtalen handlade alltid om samma sak. Att vi måste "arrange to meet". Till slut gav jag upp. Jag tyckte egentligen att hela situationen var lite småjobbig och önskade mest av allt att jag inte givit honom mitt nummer, men gjort var gjort. Jag och Karro träffade honom i tisdags för att fika. Det var ungefär så stelt som man kan tänka sig. Efter att han försökt bli tillsammans med mig, men jag nobbat honom och förklarat/ljugit (dålig människa, jag vet) att jag hade en pojkvän, så försökte han samma sak med Karro. Hon kom sig inte för att säga att hon hade pojkvän, så hon drog till med att hon inte behövde en pojkvän just nu och vägrade ge honom hennes nummer. Det var bra gjort tycker jag. Så, nu vet ni historien om min kenyanska brevbärarvän. Sedan i tisdags har jag bara fått 2 sms och han har ringt 3 gånger, vilket är en klar minskning jämfört med tidigare. Han kanske inte tyckte att vi klickade. Jag hoppas det i alla fall.
Detta inlägg förklarar nog mitt förra inlägg ganska bra. Jag funderade litegrann över hur man gör i Kenya för att få vänner och hur fort man blir "great friends" där jämfört med här. För enligt honom är han och jag "great friends" nu, och vi har bara träffats två gånger, varav en av gångerna inte ens räknas.
Over and out
//Amanda
Jag känner att jag måste berätta en sak. Jag har varit lite ung och dum för omväxlings skull. Jag gav mitt telefonnummer till en helt okänd människa. Japp, du läste rätt. JAG gjorde så. Hela historen kommer här:
Det är torsdag. Jag delar ut post som vanligt. Denna dag är jag på de höga nummerna på Rörstrandsgatan. I en av portarna möter jag en kille från SDR, svensk direktreklam. Jag hälsart glatt och springer vidare. Några portar senare kommer han ikapp mig igen. Jag hälsar ytterligare en gång och garvar lite åt att vi springer på varandra hela tiden. Han säger "you are very fast". Jag svarar "thanks" och börjar gå. Han säger "wait! Please". Jag stannar. Han: "what's your name?" Jag svarar: "I'm Amanda, what's yours?". Han svarar "I'm Moses". Jag säger "Hi" och börjar gå. Han säger "please!" Jag vänder mig om. Han säger "can I have your phone number?" och räcker samtidigt fram sin telefon mot mig. Jag kommer mig inte för att säga nej utan knappar in mitt nummer.
Samma dag får jag ett sms som säger någonting i stil med "Hi Amanda, How was your day? I'm so happy to have you as my friend. Much regards. Moses".
Nästan varje dag sedan jag träffade honom har jag fått ett sms i samma stil. Ibland har han både ringt och smsat. Telefonsamtalen handlade alltid om samma sak. Att vi måste "arrange to meet". Till slut gav jag upp. Jag tyckte egentligen att hela situationen var lite småjobbig och önskade mest av allt att jag inte givit honom mitt nummer, men gjort var gjort. Jag och Karro träffade honom i tisdags för att fika. Det var ungefär så stelt som man kan tänka sig. Efter att han försökt bli tillsammans med mig, men jag nobbat honom och förklarat/ljugit (dålig människa, jag vet) att jag hade en pojkvän, så försökte han samma sak med Karro. Hon kom sig inte för att säga att hon hade pojkvän, så hon drog till med att hon inte behövde en pojkvän just nu och vägrade ge honom hennes nummer. Det var bra gjort tycker jag. Så, nu vet ni historien om min kenyanska brevbärarvän. Sedan i tisdags har jag bara fått 2 sms och han har ringt 3 gånger, vilket är en klar minskning jämfört med tidigare. Han kanske inte tyckte att vi klickade. Jag hoppas det i alla fall.
Detta inlägg förklarar nog mitt förra inlägg ganska bra. Jag funderade litegrann över hur man gör i Kenya för att få vänner och hur fort man blir "great friends" där jämfört med här. För enligt honom är han och jag "great friends" nu, och vi har bara träffats två gånger, varav en av gångerna inte ens räknas.
Over and out
//Amanda
Kommentarer
Postat av: Miriam
AHAHAHAHAHAXDXD
Förlåt. Nej, jag ska inte skratta åt ett ungt och dumt ögonblick, det kan hända vem som helst. Men mannen verkar vara lite, lite desperat. Det hade kunnat vara värre. du hade kunnat panika, blivit dödstressad, ställt till en scen, vält bordet och skrikit I'M GAY. Och gett Karro en filmkyss.
Då hade han sprungit (och det hade kanske varit lika bra?).
Men sånt händer nog bara i mitt huvud (världens bästa (mest störda) underhållningskanal)
Hur som heslt. Morgonmessar han fortfarande när du 'har en pojkvän' ?:P
Postat av: Jennifer
nejmen precis ;)
helt sjykt :)
Trackback
