Kyla!
Ge mig sommar igen snälla! Jag blir tokig av att gå i tvåan, jag blir galen av alla läxor, alla måsten, allt man vill göra men inte hinner, alla förändringar, kylan, vintern... Ge mig sommar! Då var allt som det var, nu är allt uppochner. Varför måste folk förändras? Varför kan man inte bara stanna så som man var? Varför spela spel, luras, ljuga? Varför ska det vara så viktigt att vara cool inför andra? Plötsligt är man naiv om man är ärlig med vem man är. Om man litar på det människor säger, då är man naiv och godtrogen. Men varför måste man säga coola/stötande/konstiga saker? Ingen bryr sig väl ändå om vad jag tycker, jag är ingen människa som man behöver impa på, eller?
Längtar tillbaks till tiden då man kunde rita en teckning till sin kompis och sen var man kompisar. Till tiden när lite för många ringde för att man var så populär och hann inte vara med alla som ringde. Nu är det jag som ringer, och helgerna är inte längre lika fullsmockade.
Tänk vad skönt livet var när man inte visste om alla orättvisor i världen, när man inte hade en aning om var Zimbabwe låg och Fidel Castro var ett namn som man aldrig hade hört. När man åkte bil utan att tänka på alla utsläpp och man kunde låta lampan i rummet stå tänd utan att beröras av att man faktiskt var miljöovänlig.
Tänk i höstas när det hände saker varje helg, alltid var det någonting att göra och aldrig att man var tvungen att vara hemma en helg för att plugga.
Tänk när lärarna brydde sig och man pratade med sina föräldrar och kompisar om allt...
Tänk vad jag gnäller i detta inlägget.... men, jag är tillbaka, kanske inte för att stanna, men i alla fall för att skriva lite mer än vad jag gjort hittills. Jag mår inte toppen jusst nu, vilket du som läser säkert förstått av min text. En del är allvarligt, men det mesta inte. Det går säkert över när tonåren slutar.
En bild från skolavslutningen i nian får avsluta detta. Inte riktigt för att jag saknar klassen, utan för att den sommaren var bra, kanske bäst, och för att jag önskar att vissa saker var som då.
// A
Längtar tillbaks till tiden då man kunde rita en teckning till sin kompis och sen var man kompisar. Till tiden när lite för många ringde för att man var så populär och hann inte vara med alla som ringde. Nu är det jag som ringer, och helgerna är inte längre lika fullsmockade.
Tänk vad skönt livet var när man inte visste om alla orättvisor i världen, när man inte hade en aning om var Zimbabwe låg och Fidel Castro var ett namn som man aldrig hade hört. När man åkte bil utan att tänka på alla utsläpp och man kunde låta lampan i rummet stå tänd utan att beröras av att man faktiskt var miljöovänlig.
Tänk i höstas när det hände saker varje helg, alltid var det någonting att göra och aldrig att man var tvungen att vara hemma en helg för att plugga.
Tänk när lärarna brydde sig och man pratade med sina föräldrar och kompisar om allt...
Tänk vad jag gnäller i detta inlägget.... men, jag är tillbaka, kanske inte för att stanna, men i alla fall för att skriva lite mer än vad jag gjort hittills. Jag mår inte toppen jusst nu, vilket du som läser säkert förstått av min text. En del är allvarligt, men det mesta inte. Det går säkert över när tonåren slutar.
En bild från skolavslutningen i nian får avsluta detta. Inte riktigt för att jag saknar klassen, utan för att den sommaren var bra, kanske bäst, och för att jag önskar att vissa saker var som då.
// A
